Little peaché

Sen vi hördes sist har jag fått ett jobb, som Gatujurist. Det innebär att jag är på en verksamhet en gång i månaden och ger juridisk rådgivning. Den verksamhet jag är på heter Klaragården och vänder sig till kvinnor som lever i hemlöshet, med missbruk, som är psykiskt sköra eller bara outhärdligt ensamma och hänvisade till ett liv i samhällets periferi. Att vara gatujurist är något av det största och viktigaste jag gjort. Där låter främmande kvinnor mig får ta del av deras mest intima hemligheter och problem. De anförtror det åt mig och de låter mig försöka hjälpa. Det gör mig så innerligt ödmjuk. Det ger mig framförallt perspektiv på allt jag har, som jag lika gärna inte kunde ha. Ett liv som utsatt är oftast bara beroende på slumpen. Det kunde lika gärna vara jag som prostituerade mig för nästa fix, eller fick se mina barn forslas bort till en annan familj eller som satt så jävla rejält i skiten. Det kunde lika gärna varit jag. Jag föddes i en stabil familj, i ett stabilt område, i ett stabilt land. Jag lever nu i en stabil relation, med stabil ekonomi och stabila vanor. Men det kunde lika gärna ha kantats av övergrepp, fattigdom, utsatthet vilket i sin tur leder till de konsekvenser som samhällets utstötta lider av.
Jag begär inte att man ska tycka droger eller kriminalitet är okej. Tvärtom, det är fel och skall vara fel. Men jag tycker omgivningen kunde visa lite mer förståelse. För ingen människa vill frivilligt tigga på Stockholms tunnelbanor, sova i sin egna urin under en bro eller sälja sin kropp för det är de enda sättet man tror man kan överleva på.

Det är ren tur att det blev dom och inte. Att vi får gå på universitet, köpa kläder och äta på restauranger är inte självklart för alla. Långt ifrån. Klaragården lär mig det. Kvinnorna där öppnar mitt hjärta, mina ögon och min givmildhet. Det gör mig ytterst ödmjuk inför livet i stort och även mitt eget.