Little peaché

För mig är det en självklarhet att vilja det bästa för min älskade. Davids drömmar är lika viktiga som mina drömmar. Hans framgångar glädjer mig lika mycket (om inte mer) som mina egna. Som fotograf är det en ständig jakt på jobb. Det är en tuff bransch helt enkelt. Men David har lyckats med det omöjliga. Han jobbar sen 1,5 år tillbaka som projektanställd på ett stort företag. Han får resa jorden runt och fota hotell, resmål, människor, reklambilder osv. Hans språngbräda är enorm och det finns bara möjligheter. Och tro mig, ingen är så glad som jag och ingen är så stolt som jag. Men, ja det kommer alltid ett men, jag är ensam ofta. Han reser ungefär två veckor varje månad och är ibland hemma två eller tre veckor, men oftast bara en.

På ett sätt är det, som jag skrivit förut, en lyx att få så mycket egentid samtidigt som man är sambo med någon. Men ibland, vissa resor, som denna, känner jag mig bara ensam. Vi bor i en förort, mina få vänner är långt borta, min familj är i en annan stad. Utanför fönstret är det mörkt och ibland känns det som jag bara går och väntar på att han ska komma hem. Det känns som att livet stannat upp när han är borta. Och det är inget positivt. Mitt liv ska ju inte hänga på att David är aktiv i det. Mitt liv ska ju flyta på och fyllas med ljuvliga saker även när han är borta. Det bitterljuva är tyvärr då att aldrig är livet lika ljuvligt som när han är här. Varje fika är lite godare om den äts med honom. Varje klädesplagg är roligare att köpa om han hejjar på. Varje promenad, träningspass eller tvättpass blir lite roligare när jag gör det med honom.
Ja, han sätter guldkant på tillvaron helt enkelt.


Men i ett försök att göra min ensamma tillvaro lite roligare så gick jag med min mycket fina vän Mia på Fotografiska Museet idag. Vi tittade på utställningen Fashion och den var precis sådär glammig som önskar. Ni som bor i Stockholm borde verkligen gå och ni som är på besök, passa på! Den är kanon!