Little peaché

Ajajaj tyvärr kan man inte äta sötsaker och kolhydrater en masse utan att det visar sig på vågen.
Idag på gymmet pekade vågen på ett kilo plus och... ingenting.. ja jag kände ingenting.
Jag var rädd för att min värld skulle krossas som alla gånger förr man ställt sig på vågen och den pekat fel.
Rädd att känslor av skuld, skam och misslyckande skulle skölja över mig.
Men jag ryckte på axlarna, snörade på mig skorna och woppade mitt eget ass på aerobicen.
Jag vill dela med mig av denna historia, inte för att rub it in your face, utan mest för att peppa.
jag trodde aldrig att en viktuppgång skulle betyda lika lite som en fjärt i rymden, men det gjorde det.
För, jag har sagt det tusen gånger innan, det jag försöker eftersträva denna gång är en livsstilsförändring. Inga dieter, ingen hets och ingen quick fix. Och med den inställningen har jag lärt mig mer om mat, träning, vatten och sömnintag. Genom denna information har jag lärt mig att såhär mycket kan jag äta och ändå gå ner i vikt. Alltså har jag på sistone överskridit det energiintag min kropp behöver och således gått upp 9 hekto.

Jag känner mig faktiskt lycklig! Kanske inte över det extra kilot. Det kilot är ju bara ivägen. Men lycklig för att jag äntligen gör detta på rätt sätt. Rätt för mig iallafall. Äntligen börjar vikten avdramatiseras och fokus förflyttas mer och mer över på livet som en helhet. Med detta sagt kommer jag ju fortsätta träna, äta rätt och tappa kilon. Men jag gör det av rätt anledning.

Jag hoppas att om du som jag tidigare i livet tagit väldigt hårt vid en viktuppgång kanske läser detta och får lite perspektiv. Att du ser att det handlar inte om ditt värde som människa eller din snygghet. Det handlar inte om framgång eller misslyckande. Det handlade helt enkelt om för stort energiintag i förhållande till det du gjorde av med.

För övrigt vill jag fråga er: Är det förmycket prat om vikt och träning i bloggen?
Blir ni peppade eller avskräckta? Känner ni att bloggen fortfarande förmedlar samma känsla av kärlek till kvinnor i alla storlekar? Eller upplevs även jag som en bantningshysterisk modebloggare?
Ge mig gärna feedback!

För att visa er att jag uppskattar kvinnor i alla olika storlekar ska ni få se ett otroligt fint reportage.

The woman who put bottoms and bosoms back in vogue i Times UK magazine.
Sen vill jag dock räcka en pekpinne till modeindustrin som fortsätter kalla Crystal Renn för plus-size när hon numera är rejält mycket smalare än innan och snarare representerar "the average woman" än plus-size kvinnan.
Det är kanon att modeller i olika storlekar får vara med i tidningar. Det är något jag älskar och gärna vill ha.
Men det är otroligt missvisande att kalla en normal (jag hittar inget bättre ord, vad är egentligen normal) kvinna för plus size. Det får ju alla "normala" kvinnor att gå runt och tro att de är plus size när de egentligen är totalt normalviktiga och inte alls stora eller tjocka.



Va-va-voom!!!