vad är problemet?
Jag tror jag missbrukar mat, med det menar jag sötsaker, i form av att jag äter som tröst, som sällskap, för att fira och för att sörja. Och jag vet att jag inte är ensam om att behandla mat på detta sätt.
Varför måste det alltid dukas upp med 120 godissorter på tjejkvällar? varför är myskväll på fredagen förknippat med att alltid ha chips och dippskålen redo? Och varför inkluderar fikan med tjejkompisen alltid en stor latte på fet mjölk och en pajbit på det?
Vi lever ett liv där det sociala kretsar kring mat på ett helt annat sätt en det gjorde när kanske min mormor eller till och med min mor var liten. På mitt träningscenter har de en skylt som säger "för i tiden behövde man vila efter en arbetsdag. Idag behöver man motionera". Är inte det väldigt symptomatiskt för vår tid?
Så är svaren på mina problem att ha en nolltolerans mot sötsaker? Ja? Nej? Hur länge? Några veckor? Hela livet?
Eller handlar det om att lära sig att äta sötsaker i en så pass liten mängd att den inte påverkar ens vikt. Att ha ett specifikt tillfälle som tillåter en tårtbit, godispåse eller biopopcorn.
Som ni märker har denna blogg förvandlat till någon form av tårdrypande och ganska ynklig blogg men fokus på mat och träning. Men jag hoppas att det bara är tillfälligt. För jag har träffat en tjej som heter Johanna och hon är personlig tränare med inrikting på kognitiv beteende terapi. Så vi ska träffas och faktiskt inte träna utan vi ska prata.
Och förhoppningsvis kan hon hjälpa att reda ut alla frågor och funderingar. Få alla sår från ungdomens matängsliga tider att sakteligen läka. Och framförallt hjälpa mig att gå ner de här kilona.
Tänk om jag blir "smala-frida"? Jag som alltid varit "mulliga-Frida".
Men för att knyta samman detta med mode kan jag ju berätta att shoppade mig en ny kjol och kavaj för att fira hur hårt jag jobbat denna vecka. Så de får ni se en passande dag. Vet inte om jag kommer hinna imorgon för gissa vad jag ska göra? Plugga och träna!! Ovanligt va!? =)
Fab woman!!!
Test
sv: jag menade bara att du kunde uppdatera inlägget, för då brukar det fungera att kommentera typ :)
men älskade du! inte fan vill du vara "smal-frida"? så smal så att man kallas så vill ingen vara, fyy!
Jag fick gåshud när jag läste det här, för det skulle lika gärna kunna vara skrivet av mig.. Jag vet att jag missbrukar mat. Skulden och ångern som kommer med det är någonting jag mer än gärna vill bli av med en gång för alla!
Jag är glad för din skull, att du hittat någon som är inriktad på KBT! Jag har läst om den metoden.. Uppdatera gärna om hur det går!
Cred till dig för att du skriver om det här. Kämpa på, var stark och tyck om dig själv! Kram
<3. Jag vet att du kommer klara det och när man fikar kan man ju ta te och macka istället. Jag tar alltid macka när jag fikar eller äter mat, eller så tar jag en kaka men med en macka också! Man kan ju äta godis på helgerna, så brukar jag göra, unnar mig godis på helgerna, fast slinker väl ned en och en annan kaka då och då. Fast som tur är går jag inte upp i vikt hehe. Men jag vet att du kommer klara det här och du får skriva om vad du vill, det är ju trots allt din alldeles egna blogg, där du får skriva om allt och ingenting. Pepp och styrkekramar på dig <3 och svar: åh, jag förstod nästan att tesilen kom därifrån, har sett den där och indiska har alltid så fina grejor :).
"för i tiden behövde man vila efter en arbetsdag. Idag behöver man motionera". Det var intresant..
Lycka till i sökandet efter balans. :)
Jag har själv lyckats gå ner 11kg det senaste året.. Vet ej om du är intresserad..? Men så här gjorde jag. Kanske något av det, kan inspirera dig?
Det jag började ändra på var mina onödiga matvanor typ godis,glass och läsk. Det var jag benhård med i ca tre, fyra månader. Åt absolut inget med socker i. Sen började jag lite smått att slarva, men då hade jag redan gått ner ca 5kg. (så jag tyckte att jag kunde belöna mig lite.. Skönt nog var mitt sockersug mkt mindre nu, än tidigare) Så om jag ville ta mig någon godisbit eller bakelse, så gjorde jag det mitt på dagen, eller inte så väldigt sent på kvällen iallafall.. Jag slutade helt med att sitta och ”mula” i mig när jag såg på TV. Och vet du? Jag var jättehungrig i början på kvällarna (riktigt så det sög i magen) men allt eftersom veckorna gick så var jag inte kvällshungrig alls något mer….
Så allt det här, har gått rätt sakta. 5kg gick fort i början (då jag slutade HELT med socker) och den motivationen behövdes för att fortsätta. Men sedan gick viktnedgången betydligt saktare.. Vet inte mer VAD jag gjort än det jag skrivit ovan. Att inte äta så mkt på kvällarna.. var viktigast för mig. Jag åt nästan hela tiden tidigare. Men jag har ej slutat att äta, absolut inte! Jag äter tre mål mat om dagen (men godis väldigt sällan nu, för jag är inte lika sugen på det som förr) och tar alltid en knäckebrödsmacka eller en frukt som mellanmål. Något jag också tänker på är att tänka som japanena (iaf som den äldre generationen japaner gjorde).. Dom äter sig ca 80% mätt – DÅ slutar dom..För hjärnan hänger inte riktigt med, och efter ca 20-30 minuter så känner du dig 100% mätt. Låter kanske knasigt, men man förstår vad dom menar när man provat ett tag!
Sen har kilo efter kilo rasat av… eller rasat och rasat? 6kg till, på 8mån, låter ju inte mycket.. Men tillsammans -11kilo på drygt ett år, är ju ganska mycket, tycker jag!! Hur mycket känner du att du behöver bli av med?
Fråga gärna mer, om jag missat något… eller om du undrar något!!
Stor KRAM!! (PS. Du är fin som du är nu, med...)
Magdalena
Magdalenas teori om att äta endast upp till 80% mättnadskänsla är mycket intressant. Man har gjort studier med möss där den halvan som fick sin 80%-iga ranson mat längde betydligt längre än de möss som fick sin 100%-iga ranson mat varje dag. ´
Sedan vill jag dementera att Frida har varit Mulliga-Frida. Du blev inte mullig förrän i Australien och efter ett tag där blev du tjock.
Love you
MOR
Efter att ha läst halva inlägget så hade jag ett svar redo till dig men så fortsatte jag läsa och såg att du gett dig in på just den vägen, inte börja med maten och träningen utan börja med dig. Personlig utveckling, lära känna sig själv och varför man gör saker som man gör dem tror jag är det självklara men också nödvändiga början.
Jag började min själsliga och andliga resa i höstas. Började lära känna mig själv och upptäcker nu ett drygt halvår senare att mitt ätbeteende ändrats. Ju mer jag rensar ur min själ, ju mer jag lär känna mig och tycka om mig som jag är och blir desto friskare blir jag. Promenader är inte lika jobbiga att ta sig ut på och maten är allt mer sällan en källa till tröst, fest eller vad det nu kan vara.
Jag hejjar på dig. Och förstår med hela mitt hjärta hur svårt det är.
KRAM.
<3
Du är i gott sällskap darling!
Omvärlden och världen i stort pratar om karaktääär men det kan faktiskt ha fysiska orsaker. Världen håller på att supa ner sig, fast på socker i mat! Hjärnan styr oss och hjärnan kickar igång på socker, sprit, sex, allt som trycker på rätt knappar i njutningscentralen kan för fel person trigga igång ett ohälsosamt beteende som man inte själv alltid förstår. (Eller så har man känslomässiga skäl att jaga nåt som triggar igång ett kemiskt välbefinnande, om så bara för stunden...)
Jag är övertygad om att det finns genetiska kopplingar mellan min morfars alkoholism och mitt beteende. Ibland mat, ibland annat. (Aldrig alkohol dock, för det smakar rävgift, men drack jag skulle jag nog kunna dricka för mycket också...)
Det lömska är att man inte sällan "bara" byter jaktmarker, hittar kicken (men det är inte alltid nån egentlig kick, tycker man själv, bara ett måste) på annat håll och inte heller där blir det balanserat.
Life ain't easy, I hear you sister...
Jag tror nog att problemen till stor del kommer innifrån. Än en gång vill jag slå ett slag för http://www.tjica.se/ som tyvärr slutat blogga men som behandlar detta med känslorna runt ätandet.
Intressant!
Jag har också funderat på det där med att vara social ofta kopplas samma med att äta.
Jag läser konsthistoria och visuella studier och förra veckan analyserade vi ett Sex and the city-avsnitt, det som slog mig var att glädje och social gemenskap ofta kopplas direkt till mat.
Själv sitter jag och njuter av en god ciabatta med brieost och salami nu och blir lite gladare för varje tugga... Konstigt, men sant.
Lycka till med att finna en bra kroppsform! Du klarar det, bara du tror på dig själv och kanske viktigast av allt... Vill!
.....80%-iga ranson mat längde betydligt ... ska såklart vara levde betydigt längre. Att jag inte kan lära mig att läsa innan jag trycker på SÄND.
Problemet är att det finns för mycket av allt hela tiden. Ett choklad är inte längre höjden av njutning för det kan alla köpa varje dag. Jag tror absolut inte heller på mat-celibat, man måste ju för sjutton äta. Jag fick en tankeställare när någon sa att man måste unna sig något. "UNNA SIG", - - med mat? Mitt "unna sig" har inte ens med mat att göra. Mat är bränsle, desto nyttigare mat desto nyttigare bränsle. "Unnar mig" gör jag med en tidning med blanka pärmar, en bok som inte ens är på REA eller ibland något så crazy som ett plagg.
Stå på dig.
Love you
Mor
Jag körde på en linje när jag tappade vikt.
*Gör något som är roligt. Cykla Mountainbike blev min grej
*Undvik att prata om att du ska gå ner i vikt, bättre att vara tyst och sedan få folk omkring dig att uppmärksamma det. Mycket mer givande än att ha folk som frågar hela tiden hur det går osv. Är du med mig.
*Ät med måtta. Jag var en fastfood junkie utan dess like. Kunde med lätthet käka pizza tre dagar i veckan. Försökte att hålla det speciella gånger, en klassiker blev innan hockeymatchen hemma hos polarna på lördagen. blev lite mer "festligt" på så sätt
*implementera motionen på en daglig basis. Promenera istället för att ta bussen är en enkel variant.
*skit i läsken. den är livsfarlig.
kör på, men gör inte så stor grej av det, få motionen att bli en del i din vardag, basunera inte ut att du just i dag har varit duktig och tränat, det ska inte behövas att nämnas, det ska bara ske.
Jag vet inte hur det är med dig, men jag har väldigt svårt för när mina föräldrar har åsikter om min vikt. Oavsett om det är att jag väger för mkt eller om jag har gått ner. Därför skulle jag bli ganska sårad om min mamma skrev "..sen blev du tjock." till mig. Men det kanske bara är jag.
Jag tror att KBT+PT är en helt fantastisk kombination. Och jag önskar dig all lycka.
har läst din blogg länge men aldrig kommenterat, har alltid tyckt att du är snygg och stolt över din kropp men sista tiden har du förändrat dig något...du har bilder på modeller som är sjukt smala som inspiration hät på bloggen och det är lite märkligt med tanke på vad du har skrivit förr i tiden om kroppar och skönhetsideal. vill inte kritisera utan ge dig lite pepp, du är bra, titta inte så mycket på andra, fortsätt kämpa!!!
Jag vill också skriva: titta inte så mycket på smala modeller, det peppar inte. Titta däremot på foton av dej själv som du gillar, det tror jag mer på, då ser du förutsättningarna som just DU har.
& till din mamma vill jag skriva att jag inte tycker du är tjock, du är finfinfin!!!
Tusen kramar.
Jag har en helt annat teori också. Du hade en dagmamma innan du kom in på dagis som älskade kakor och godis. Du hade aldrig ätit godis innan du kom till henne och helt plötsligt var det godis och kakor varje dag. Du blev ett kakmonster och vi har talat med andra som haft sina barn hos denna dagmamma, deras barn blev också kakmonster.....
Du klarar detta, du läser "världens svåraste bok" så det är väl klart att du grejar detta.
Love you
MOR
Till C: Jo Frida blev tjock i Australien, riktigt tjock men gick ner ca 30 kilo lätt som en plätt efter att hon kom hem. Hennes pappa har inte druckit O'boy sedan dess.....
Magnus: Du har rätt. När jag slutade röka för 14 år sedan sa jag inget till någon, jag bara bestämde mig för att min sista cigg hade gått upp i rök.
Kul med alla åsikter.
Kram
Sabine
Jag skulle återigen vilja peppa lite för juliaskott.wordpress.com som har skrivit flera inlägg på tjocktemat (börja tex att läsa inlägget den 16 mars och gå framåt), och även ett specifikt inlägg på Shapely Prose: http://kateharding.net/2007/11/27/the-fantasy-of-being-thin/. Det talas om självbilder och varför det anses vara så fult att säga att någon är tjock, mkt fulare än att konstatera att någon har en viss hårfärg tex. Och en massa andra viktiga frågor och insikter, då'rå.
Men! Jag skrev en kommentar som verkar ha försvunnit? Jag prövar igen, Frida får väl radera om den kommer tillbaka.
Apropå att säga tjock vill jag återigen tipsa om juliaskott.wordpress.com som har skrivit flera inlägg om detta. Börja tex den 16 mars och läs framåt. Det finns även ett specifikt inlägg på Shapely Prose, http://kateharding.net/2007/11/27/the-fantasy-of-being-thin/ som handlar mycket om självbild och vad man förväntar sig av sig själv i olika lägen. Mycket läsvärt!
Sedan vill jag säga att det är en superbra väg du slagit in på. Att äta för mycket på kvällarna är ju en sån där typisk signalgrej, "nu kan jag trösta/fira/slappna av/whatever" som långt ifrån alltid är kopplat till hunger.
Men som sagt. Viktigast är nog att acceptera sig själv och försöka att inte göra mat och träning till så stora saker. Ett sista länktips: http://www.svd.se/opinion/kolumnister/jennynordberg/de-som-fatt-allt-fortrycker-sig-sjalva_4457509.svd
Jag tycker du är duktig! Kämpa på!
Jag ska inte kommentera det stora innehållet i det här inlägget men det historiska: det är helt enkelt inte sant att fokuseringen på mat när vi umgås är något nytt - vi ser det i historiska källor sen medeltiden och arkeologiska fynd visar på det ännu tidigare. Om det är något som ändrats är det att mat och ätandet fått mindre plats. Det gäller även om vi bara ser på modern tid: Idag är det fullt tänkbart att servera te eller kaffe utan att bjuda på kaka när du har besök, det hade aldrig hänt på 1960-talet. Däremot så äter vi större portioner, onyttigare mat och färre av oss har kroppsarbeten. Därtill sover vi mindre, något som också bidrar till övervikt.
Matmissbruk kan ha ökat sen dess, men eftersom det inte var ett begrepp tillför ett tiotal år sen så finns ingen statistik/forskning att jämföra med.
Lattedrickandet spelar nog dock rätt stor roll hos yngre tjejer - det är ju som att dricka en sötad milkshake flera gånger om dagen - jag tror snart att jag och min man är de enda som dricker vanligt, svart kaffe.
mamma: ja det är nog sant att vi i vår tid äter för mycket. och tricket, har jag läst, är att äta mycket sakta för att hela tiden känna efter. "är jag verkligen fortfarande hungrig?" "behöver jag denna tuggan också".
Och visst har du rätt, jag var inte alltid mullig. Men efter alla åren av mobbing har jag alltid sett mig själv som den tjocka. 60, 70, 80, 90 eller 100 kg. Spelade ingen roll. jag var, i mitt huvud, alltid tjock.
men i australien var jag faktiskt tjock!
kram
lina: jag vet inte om jag gillar den bloggen. det känns som att den bara försöker rättfärdiga att låta sig bli tjock och överviktig. för jag vet inte om jag tycker det är ok att bli tjock, att straffa sin kropp på ett sådant sätt.
men vem vet, kanske jag missförstår bloggen.
kram
mamma: unna sig... ja vad betyder det egentligen? man kan unna sig många olika saker och det kanske är fel att kalla godis och andra onyttigheter för att "unna sig". vad ska man säga istället?
men när man säger till hjärnan att nu unnar jag mig godis etc. så skickar man fel singnaler till hjärnan. den tror att den behöver godis och så för att känna att en sitution är speciell.
kram på dig
mange: tack för en fin kommentar! och du om någon har ju verkligen gjort en kanonfin viktresa. du gjorde det för dig och på ett hälsosamt sätt.
det är som du säger man kan ju skita onyttigheter och om man någon gång äter det (som dina hockeymatcher) så gör det inget för att man tränar regelbundet.
jag förstår ditt tänk med att inte berätta för någon men jag känner rent spontant att om jag är öppne om det så finns det så mycket stöd i människorna runt omkring. berättar man det inte för någon måst man bära det helt själv.
men det är ju en smaksak beroende på hur man är som person.
och som du säger, vardagsmotion är supernyttigt och nyckeln till framgång.
tack för en fin kommentar!
kram på dig
c: jag tror du är lite överkänslig. det gör väl inget att min mamma säger att jag var tjock i australien. jag var ju det! jag vägde ju för fanken 100 kg. det är att vara riktigt tjock!
Vi tjejer måste sluta vara så känsliga när det kommer till att kommentar vikt. tjock är tjock och smal och smal. det säger inget om ditt värde som människa men det säger en hel del om hur hälsosamt du lever.
Med all respekt vet du ingenting om mig eller min mamma och du kanske inte har så förstående föräldrar som jag. Men min mamma har inte gjort något annat än stöttat mig och varför skulle jag då bli sårad?
men jag tackar dig verkligen för din pepp och att du tror på mig!
kram på dig
nina: Först vill jag säga tack för din första kommentar! det känns verkligen fint och härligt!
Jag har länge varit stolt över min kropp men inte längre. för nu har jag upp i vikt mer än innan och nu är jag inte längre nöjd. jag vill inte se ut såhär och jag vill gå ner i vikt. snygg är jag oavsett kilo men snyggARE blir jag vid en viktnedgång. men det handlar inte bara om snygghet utan det handlar även om själslig frid, balans i livet och ett hälosamt liv.
Bilder på modeller har jag haft länge. men inte för deras klädestorlek utan för själva bilden. det kan vara håret, kläderna, ljuset, fotografen osv. att modellen är smal är ju inget jag kan styra. det är ju modeller idag. jag visar bildar för att bilden är snygg. tråkigt att du har tolkat det som att promotar sjuklig smalhet.
jag står fortfarande för samma sak som innan men bara för att jag förespråkar god självkänsla så betyder inte det att jag ska fortsätta och bli tjockare och tjockare.
tack för en bra kommentar!
sofie: Vem har sagt att jag tittar på smala modeller för att hitta pepp? det är något ni läsare hittat på.
och jag är överviktig och tjock så jag förstår inte varför du har ett behov att säga till min mor att så inte är fallet. Jag är 1,69 lång och väger 88 kg. Enligt BMI skalan är det fetma. Då är jag väl tjock? vi tjejer måste sluta sugarcoat allting och ta saker för vad de verkligen är!
kram tillbaka! =)
mamma: vet du vad min PT sa? Att som bebisar dricker vi bröstmjölk som är väldigt söt. och redan där börjar vi koppla samman tröst med socker!
intressant va!?
kram
anna: jag tackar för tipset men om jag ska vara ärlig så blir jag peppad av att läsa historier om människor som gått ner. inte de som är tjocka och vill vara det. om de är nöjda med det så har jag ingen åsikt men jag vill inte vara tjock utan jag vill vara smal och då är det mer inspirerande att läsa bloggar hos likatänkande.
men å andra sidan, jag kanske missförstod dina tips när jag läste bloggarna.
kram på dig och du, din klänning låter kanonfin!
paula: i love you!
Frida: Jag förstår precis vad du menar med att du hellre vill peppas av viktnedgång än att vara "tjock och glad" (förlåt förenklingen!)! Det jag tyckte var intressant var just detta om att man som tjock ibland kan tänka "eftersom jag är tjock kan jag inte vara social, snygg, rolig, kunnig, alltså måste jag gå ned i vikt", och det är ju knasigt! Man är ju det man är. Om jag förstår Katie Harding rätt menar hon också att det är lättare att gå ned när man släppt trycket på sig själv, när vikt och mat liksom inte är det man tänker på 24/7. Plus att hon är skitsnygg, om det nu spelar roll. Inte sådär amerikafet alls, utan mer "intetrådsmalnormal" om du förstår hur jag menar.
Nå. Menade inte att tjata ännu en gång om det där, ville bara förklara hur jag menar, eftersom jag förstår din synpunkt! You go girl!
Varför är det alltid mongo så att man inte kan kommentera rätt inlägg??? Det vet ju inte du såklart... Skitsamma. Härlig MadMen-feeling i Angelina & Bradbilderna. Jag som är ett freak. Puss på fina.
Fab! Går inte att kommentera på senaste inlägget :'(
två frågor:
1, Jag frågade liisa om hon tränat med kettlebells (stavn?) och hon sa att ni två diskuterat saken lite. Vet du bra övningar? teach me! jag har försökt googla men inget vidare resultat.
2, blir det the sounds på debban?? the sounds är mina idoler sen 9an ju!
ses kanske imorrn på le föreläsning?
och keep up the good work med träning och kost, you can do it!!
anna: aha nu hänger jag med! men jag tackar dig ödmjukast för all din pepp och ditt engagemang!
du är så fin!
kram på dig
SV: Du tog nog lite väl allvarligt på det jag skrev om att varje tugga gjorde mig gladare. Var lite överdriven där. Jag försökte helt enkelt bara konstatera att mat inte bara är näring utan en slags glädje i livet också. Det gäller att hitta en balans... Vilket jag tycker jag har :) Så oroa dig inte, haha!
