Little peaché

Jag var kanske 10-11 år och den mest populära killen hette Niklas Andersson. Han var sådär mellanstadie kaxig och hade en blond lugg som alltid hängde framför de där blåa ögonen. Eftersom jag var lite av den dära ankungen som stod i skymundan var det aldrig på tal om att jag skulle ha chans på honom men jag hade ett rock i ärmen. Ingen i klassen, eller parallellklassen för den delen, kunde dansa lika bra som mig. Och eftersom Niklas ville vinna alla dantävlingar på alla mellanstadie discon så dansade han bara med mig. Och vi vann alltid.

Men kärleken byttes ut till ogillande den där gången vi skulle leka ryska posten på fritis. för när Niklas insåg att det var mig han skulle pussa på munnen så skrek han att han hellre skulle dö än pussa mig och när alla skrattade så visste jag att den där skiten ja honom gick det ju inte att vara kär i.

Och dessvärre står han inte högt i kurs hos mig idag då han under åtskilliga år var med i den killgrupp som mobbade mig.

Men den första kärleken var han.

Den andra första kärleken var lite mer seriös. Jag var 13 år och var på seglarläger i några veckor. I en av båtarna seglade en så himla fin kille. Han hette Zacki och hade en pappa från Marocko och han såg lite ut som en ledsen hund med de brunaste ögon och med släpande tonårsben. Om det är något min scoutgrupp var bra på så var det att lägga sig i och sagt och gjort gjordes en mycket mystisk rokad och jag blev placerad på hans båt. Och vi satt bredvid varandra, axel mot axel, tysta i flera timmar och jag kunde inget äta för jag var så nervös. Aldrig har jag haft fler fjärilar i magen. Jag var okysst, opopulär och alldeles hopplöst oerfaren när det kom till killar. Men som på ett alldeles magiskt sätt så vågade jag vända mig om mot honom och jag visste inte om jag skulle kräka, gråta, skratta eller jubla när han lutade sig fram och gav mig min livs första kyss. Och jag minns än idag så otroligt romantiskt det var. Det var soligt, vi var ute på havet och hela världen, inklusive de andra på båten, försvann och jag minns att jag tänkte: det här hamnar på min topp 3 lista.

Och så hånglade vi i timmar, timmar och åter timmar. Timmar blev till natt, dagar, veckor och slutligen hade två månader gått. Ally McBeal slutade först klockan nio och blev ett sätt att få stanna hos honom på måndagarna ända till tio på kvällen men jag hade ändå inte sett en sekund av programmet. Men en dag tog det slut genom att han slutade ringa och slutade svara när jag ringde. Men jag kan inte minnas att jag sörjde särskilt länge. Nu hade man ju insett det roliga med killar.

Sen finns ju min första riktigt seriösa kärlek och han heter Mikael, men historien en honom, den kommer kanske en annan gång.

Och sen finns ju min första riktiga "the one"-kärlek men honom vet ni ju redan massor om och det är självklart David jag pratar om.