Sagan om en ensam
Jag är tvärtom. Jag älskar att bli äldre, visare, säkrare. Åldrande för mig medför så många bra saker och har redan gett mig massa positivt. Nu ska jag berätta varför jag älskar att bli äldre.
När jag ser tillbaka på min barn- och ungdom ser jag skratt och lek men även otroligt mycket sorg och smärta. Jag var mobbad fram till gymnasiet. "Frida är en Belgian Blå - så fet att hon inte kan stå". Det skrek de i kör. Killarna i min klass. Viktor, Christoffer, Johan, John, Jakob. Det gjorde ont men det som gjorde mer ont var tjejerna i min klass som vände ryggen mot och slutade höra eller lärarna som klappade mig på kinden och sa att killarna var kära i mig. Jag frågade då min lärare om hon tyckte det var ok att jag skulle tolerera trakasserier bara för att en halv klass råkade vara kär i mig. Ja men Frida, du som är så mogen du kan ju försöka glömma det här nu, sa hon.
Här sitter jag år senare och fortfarande har jag inte glömt. Lika ont gör det inte som då men känslan av att vara borta från de där människorna är så skön.
Nu vill jag prata till alla er som dåligt. Hur dåligt ni än mår så kommer ni bli glada. Ni kanske rycker på axlarna nu, fnyser och tycker att jag är dum i huvudet. Men tro mig, alla ni okyssta tonåringar - ni kommer bli kyssta. Någon kommer titta på er och vara världens lyckligaste som får vara din. Alla ni ensamma och mobbade - ni kommer inte alltid vara ensamma. En dag kommer ni komma till en punkt när folk uppskattar dig och inte de som mobbar. Till alla ni som aldrig har varit klassens populäraste. Det gör inget, för om några år kommer ni stå framför spegeln, vicka på rumpan och veta att ni är fierce!
Fnyser ni fortfarande åt mig?
Jag var 1.68 lång och vägde 53 kilo. Jag var för fet. Jag ville bara bli smal så jag försökte sluta äta, provade kräka men inget funkade. För längst inne i mig så ville jag inte banta för någon annans skull. Det är samma idag. Fast skillnaden är att jag idag är 1.70 lång och väger 83 kilo och anser mig inte för fet.
Jag var 14 år och kände en sån sorg i mitt hjärta att allt jag kunde göra var att skära mig. Ingen annan metod kunde lätta mig så bra, trodde jag. Det var så dumt och idag gör mig hjärta ont när jag tänker på lilla Frida som gjorde sig själv så illa.
När jag var 19 år blev jag äntligen populär. Men tyvärr i fel kretsar, med fel killar och tjejer och fel värderingar. Jag var nu nästan vuxen och min självkänsla var körd i botten. Jag gick ut hela tiden, drack mängder sprit och träffade massvis med killar. Killar som sket i mig och behandlade mig som skit, när allt jag bara vill var att någon skulle hålla mina kinder mellan sina händer och vara kär i mig. Istället slutade jag som en hjärtekrossad alkolist.
Vet ni vad jag gjorde? Jag körde mig själv ner i botten och sen stog jag framför ett vägskäl. Fortsätt med detta destruktiva leverne där jag sårade alla runt mig eller bli vuxen. Jag valde vuxen. Jag började gå i terapi, jobbade med min självkänsla men framförallt så slutade jag dricka. Den 1 januari detta år firade jag 1,5 år som nykter alkolist. Och huruvida jag ska kallas nykter alkolist eller bara nykterist får bli ett annat inlägg.
Men vet ni? Idag är jag lycklig. Bra jävla lycklig! Och tänk om jag hade kunnat hålla den lilla Frida mot mitt bröst, kyssa mina kinder och säga "Frida, en dag kommer du ha allt du drömt om". Då hade jag inte haft så mycket smärta men jag hade heller inte varit den jag är idag.
Ett otroligt bra inlägg. Det är det enda jag kan säga.
Jag hade ungefär 30 slipsar, men då är den lite för stor och jag kanske ska ta bort en slips. Jag tror vi är ganska samma storlek och du behöver ungefär lika många. Näpp, jag har ingen dragkedja i klänningen, det är mycket lättare om man inte behöver ha en! Jag satsade istället på att göra den lite lös så man bara kan dra den över huvudet. Hoppas det går bra med syeriet! :)
Fantastiskt starkt inlägg, du ger så mkt av dig själv o med din ärlighet är du en förebild!
Kram Anne
Anne: Tack så mycket! Att få en sån fin respons på ett så personligt inlägg känns verkligen jättebra!
Tack än en gång!
Kram Frida
Frida, du är fantastisk.
Vilket personligt och modigt inlägg. Det väckte många tankar inom mig och jag tänkte tillbaka på min egen uppväxt. 172 cm lång och 59 kg ständigt kämpande för att bli lättare med skärsår i armarna. Nu ska jag själv ut och verka som lärare på högstadiet och/eller gymnasiet. Hur ska man som lärare agera för att fånga dessa flickor och pojkar? Detta kommer bli min viktigaste utmaning nu.
Ser fram emot ditt inlägg om alkoholism/nykterist. Alkoholism är ju ett ämne som oftast kopplas ihop med A-lagare på parkbänken, endast.
Kram till dig modiga du
Åhh vad jag är glad att du gjorde de val du gjort
Jag har jobbat i många år på ett kristet behandlingshem
där man tar emot hela familjen när någon har missbruksproblem
Jag har sett många människor få ett helt nytt liv och det är härligt
Åh gud Frida. Du fick mig att gråta. Men på ett bra sätt. Jag tror jag nu förstår att jag är bra som jag är och inget annat. Jag behöver inte vara smalare eller så. Jag behöver bara vara mig. Och trivas med mig själv.
Tack så himla mycket! :)
Du är en fantastisk kvinna! Du är stark och modig, en fantastisk förebild för unga tjejer! Fortsätt att vara dig själv, vi gillar dig!!
Oj, blev Nancy schitzofren som 11-12 åring. Det visste jag inte. Men det kanske förklarar en del. I filmen framställs hon som ett hysteriskt nervvrak. Just nu på jakt efter boken om henne, skriven av hennes mamma. Där kanske man kan få svar på en del.
"Jag var 1.68 lång och vägde 53 kilo. Jag var för fet".
Jag är 1.58 lång och väger 54 kilo. Om du är för fet, ana mig! Jag var retats i skola också. Jag har 'vänner' som berättade mig att jag är rund och ingen gillar jag för jag ser ordinarie och tråkig ut. Och trodde jag det ett lång tid. Jag var i psykiatrisk sjukhus för att jag gjorde dålig saker mot mig. Jag var mycket deppad.
Nu...Jag har vägledning, jag har bättre vänner, jag än åta medikament men erfar jag daglig att älska mig och andra folk för sig.
Tonåringar och några vuxna inser inte att ord är mäktiga och kan bli skadliga.
Men du och många folk överlevde och är starkare än många andra folk. Du är inspirationen.
Kramar!
BRA Frida! Du är toppen!
Det här var inte lätt.
Kram
MOR
fint skrivet!
Skall be min 14-årige son läsa detta.
Åh, vilket starkt och bra inlägg! You go girl, du är en riktig fighter du! Skam den som ger sig! Och jag håller med dig, det blir bättre, att bli vuxen är det bästa som hänt mig och jag är så glad att jag slipper vara ett barn omgivet av elaka barn...
KRAM
Sjukt fint skrivet!
du är en modig, vacker och fantastisk kvinna!!! tack för din fina blogg!
Frida, det ar sa javla viktig att du skriver och pratar om det har. sa manga manniskor behover det och behover att vara sa positiv som du ar.
p.s. Forlat min svenska, den ar lite daligt!!
Anne: Tack Anne! Det gör mig så glad att du ser mig som en förebild. Det är en fantastisk komplimang!
Nemi: Vem är du? =) Du har kommenterat så länge men jag vet bara att du bor i Australien. Hur hittade du min blogg? Du är så fin, snäll och bra! Jag gillar dig så!
Mamma: jag älskar dig och du kommer alltid vara mina största idol!
Chippa: Tack så mycket min vän!
Trollpia: Och tack för att du läser min blogg! Kram
Jag sitter med tårar i ögonen. Jätte modigt og bra av dig att skriva ett inlägg som det här. Själv har jag ( som tur är ) aldrig uppleft samma sak, men jag tror att du ger mycket hopp hos dom som känner sig värdelösa och bortglömda. Tack gud för att det finns modiga människor som dig!
Det är bra att du tar upp ett sådant ämne och visar att det finns ett positivt slut i det hela! Jag har själv varit med fel kompisar en gång i tiden. De gillade dock inte när jag bröt kontakten. Men jag stog emot och nu har jag underbara kompisar sen några år tillbaka! Det finns ett slut på skiten. Du är en bra förebild som vågar ta upp det så här!
Karin: Jag tackar dig för ett underbart inlägg och det glädjer mig att även du hittade en annan väg att gå!
Stor kram på dig
