Little peaché

Idag har jag och David varit sambos i hela 1 år. Här kommer historien om oss.

I sen augusti hade min granne en avskedsfest. Jag var bjuden men tänkte inte gå eftersom jag varken kände henne särskilt bra och ingen på festen. Men fredagkvällen var hemskt tråkig och jag var rastlös så jag drog upp det smutsiga håret i en tofs, drog på mig en tjocktröja och gick ner 23 trappsteg för att påbörja min största kärlekshistoria.
Festen var tråkig, människorna pinn-stela och ingen pratade med mig. I ren desperation grabbade jag tag i en jättelång kille och sa "Gud vad du är lång". Han tittade på mig som om jag var helmongo, men vi snackade lite och han presenterade sig vän för mig. Hans vän hette David och det enda jag kunde tänka på var att ingen människa någonsin haft så bruna ögon som denna David.
I timmar pratade vi och dansade till techno och electronica. Vid en sen timme var det dags för mig att gå upp igen till mig och efter tre hej då kramar på David låg jag tillslut i min säng. Där låg jag och tänkte på killen där nere. En riktigt speciell en! Det enda tråkiga var att han bodde i Norge.

Vi skrev några gånger till varandra på facebook men det rann ut i sanden då David inte svarade på mitt senaste skickade meddelande. Jag la ner tanken på honom och var faktiskt lite ledsen. Efter några månader kom ett mail från honom. Han var nu hemma i Sverige i några dagar och undrade om vi skulle träffas innan han åkte på sin 3 månaders resa i Sydamerika.
Vi träffades varje dag i en vecka och jag föll som en fura. När dagen kom då David skulle åka vinkade jag av honom i tåget och lovade honom och mig själv att jag skulle vänta på honom. Jag var så kär men samtidigt verkade det så meningslöst. Vi kände ju inte varandra och hur skulle vi kunna hålla igång ett dejtande på distans som aldrig ens hann bli dejtande på plats.
Men jag skickade ett mail om dagen och David ringde på Skype. Ibland pratade vi i 8 timmars non-stop och vi slutade aldrig ha samtalsämnen att prata om. Och jag dagdrömde. Jag drömde om hur allt skulle bli när han var tillbaka.

En morgon var det bara 11 dagar kvar tills hans skulle komma hem. Jag vaknde av att någon knackade på min lägenhetsdörr. Yrvaken och lack för att någon väckte mig stapplade jag upp i en urtvättad t-shirt, håret på sne och sminket på kinden och slängde upp dörren med ett "JA!?". Då vände sig en man om, drog ner sin hoodie och där stod han. Min prins, min kärlek, mitt allt. Den dagen flyttade han in och han har aldrig flyttat ut.
Nu har vi tillochmed flyttat till Stockholm ihop och ska köpa en ny och dyr (för vår studentekonomi) soffa ihop.

Ett alldeles fantastiskt år. Men inget förhållande är smärtfritt och samboskap kan slita på en relation. Ibland är jag arg som ett bi och fräser och gormar på honom. Ibland tycker jag att han är den tråkigaste på denna jorden. Ibland känner jag mig som hans morsa och tänker att gudar är han verkligen rätt för mig. Men det räcker med en tanke på allt vi gått igenom, att vår kärlek lever trots alla motgångar i början, att vi ställer upp för varandra i ur och skur och att vi alltid alltid är på varandras sida. Den enda tanken blåser bort all ilska, tvivel och surhet som kan förpesta en sambovardag.

365 dagar upp och ner men detta är min största kärlekshistoria.