Little peaché

När jag träffade David trodde jag att jag skulle dö. Pirr i magen, äkta kärlek, trovärdiga ord och trygghet så in i norden.
Fantastiskt eller hur!? Vi var så kära så vi flyttade ihop på en gång. Kanske ett stort risktagande men jag längtade efter tryggheten i att ha en låda för mina trosor och en låda för hans kalsonger. Tryggheten i att veta att jag kunde bråka med min kille utan att vara rädd för att han skulle dra till nästa tjej. Tryggheten i att veta att jag kunde säga nej till sex, ha orakade ben och fisa utan att han skulle tycka jag var tråkig och torr och ligga med en annan tjej istället.
Ja, jag har dejtat många praktsvin i mina dar.
Många av er skriver kommentarer som värmer mig. Att jag och David är fina ihop och att ni vill ha ett förhållande som vårat. Jag har nog en del i det jag med. Jag menar, jag skriver ju alltid om hur fint allt är, hur kära vi är och hur lycklig jag är.
Men det är inte hela sanningen. Detta är inte hela sanningen för någon. För inget förhållande är som en hollywoodkyss varje minut, varje dag, varje år.

Jag är rädd för att jag och David ska göra slut. Jag går runt och analyserar ord, blickar, beröringar och allt möjligt. Det är så dumt. Ett tu tre så tror jag att jag kanske inte är kär i honom, kanske vi bara håller på att bli vänner, kanske att vi inte hör ihop?
Men vet ni? Då säger david så här "Frida, du måste nöja dig med att saker är bra och inte fantastiska. för inget är fantastiskt hela tiden". Och det är så sant. För bra är ju bra, bra är inte dåligt. Men jag vill ha fyrverkerier och filmkyssar. Men så är det inte på riktigt.

Man kan inte ha pirr i magen varje dag, en dag slutar hans slarv vara charmigt och en dag tycker han att jag är ganska tråkig som hellre kollar på tv än pratar kärlefulla ord och smeker hans kind. För så blir det. Man hamnar så himla fort i tristess och rutin. Man börjar fokusera på storhandling, dammråttor och smutsiga strumpor och glömmer fokusera på ömma ord, små vardaliga presenter och uppmärksamhet. Men jag är kär i honom och jag är med honom av en anledning. För jag säger som Charlotte i sex in the city " Jag kanske inte är lyckliga hela tiden varje dag, men jag är iallafall lycklig minst en gång varje dag". Det räcker! Han är en vanlig människa och jag är en vanlig människa, vi är inte karaktärer i en romantisk komedi, och därför har vi ett vanligt förhållande.

Ett vanligt förhållande är inte dåligt, det är precis som det ska vara.
Lite bråk, lite tjafs, lite tröttnande på varandra men i slutändan massa kärlek.
För bra är bra och jag är nöjd med det. Jag behöver inga rosor på sängen, romantiska stråkorkestrar och tända ljus (tro det eller ej!?) jag behöver honom. Precis som han är och den han är. För i längden är det bra mycket mer värt att bara vara med honom än med någon annan. Och det måste jag komma ihåg.

Lycka för mig är tryggheten i att ha en fantastisk man vid min sida, inte fyverkerier hela dagen varje dag.