Little peaché

Häromdagen hade jag föreställning med spexet. Jag och en annan tjej hamnade i en hetsig diskussion och under tiden smyger en kille runt. Killen, bör nämnas, har en mycket taskig attityd och mitt tålamod med honom har länge varit mycket kort.
Jag och tjejen diskuterade feminism, bloggare, att shoppa och jag tyckte hon hade rent åt helvete dumma argument och ett riktigt iq-befriat resonemang. Mitt i allt stoppar han in sitt lilla tryne och säger "åh men tjej, väskdebatten är så förra året"!
Jag blev så jäkla arg. Jag kände mig trampad på och en smula förlöligad. Här pratar jag om det jag brinner mest för och så fick han vår diskussion och mitt argument att låta som om det handlade om något så fjantigt som om man får köpa väska för 20.000 kronor eller inte.
Jag gick fram till honom och sa "nu får du fantamig ta och förklara vad du menar. Vill du säga nått eller gillar du bara att höra din egen röst?". Hans blick irrade runt som en galen pingisboll på steroider och så stammade han fram..." men öhöö hallå, jag skämta. du ska inte va så jävla sur. Varför blir du arg".
"FÖR ATT DU ÄR SÅ JÄVLA KORKAD!" skrek jag. Och gick.
Sen skämdes jag. Kände mig så jäkla dum som gick till personangrepp, jag försöker alltid hålla mig saklig. Sen gick jag en hel kväll och grämde mig över detta. Skämdes över det jag sa och över min reakion.

Men hör och häpna, igår kom han fram till mig och bad om ursäkt för sitt dumma beteende. Jag uppskattade hans ursäkt och kände mig faktiskt ganska stolt. Undrenas tid är inte förbi och det var kanske inte så dumt av mig att bli så arg.
På det sättet fick jag honom att inse att det inte är ok att gå runt och leka herre på täppan.

Och angående den dumma tjejen jag diskuterade med. Ja det är en annan historia.