Little peaché

Då tycker jag vi alla kollar på advokaterna på tv4!!!
En av grabbarna i programmet är den advokat som fick mig att vilja bli försvarare.
Johan Åkermark, tror jag! Denskalliga iallafall.

Se det! Pepp! Pepp!

En stor vikt och bantningsdebatt pågår just nu i bloggvärlden. Denna diskussion pågår även hela tiden men tycks aldrig komma någon vart. Att size-zero idealet är livsfarligt och att nerbantade modeller inte är något att se upp till pratas det ideligen om. Men inget händer.
Blondinbella rasar mot Katrin Schulman och Carolina Gynning som ihärdigt skriver om sitt bantande, sina fläskiga valkar och ger tips och råd på hur man går ner i vikt, som att alltid dela sin mat med någon annan.
Vem har rätt och vem har fel?

Jag tycker alla har fel.
Jag tycker inte längre man skall prata om huruvida man ska banta eller inte. För vissa människor borde verkligen banta. En övervikt är farligt och borde därmed kontrolleras, inte för skönhetens skull utan för hälsans skull. Men majoriteten behöver inte banta för de är redan hälsosamma. Istället borde man prata om vikten av att älska sig själv. En diskussion om det fina i olika kvinnokroppar måste lyftas fram. Vi måste inse att vi alla inte alltid kan se likadana ut och vi måste lära unga tjejer och killar att de är snygga även om de inte ser ut som modellerna i reklamen. Sluta prata om 6 sätt att gå ner 6 kilo på 6 dagar och sluta prata om att det är okej att unna sig choklad på helgen, under mensen, när man är deppig, när man vill fira osv. Sluta prata om att man trycker en chokladkakasmet på helgen för att visa att man har ett hälsosamt förhållande till mat. Motsatsen till att banta behöver inte vara hälsosamt.
Jag tror det är farligt att skriva att man unnar sig godiset för då låter det som att man gör något lite förbjudet. Att man äter chokladen fast att man egentligen inte borde eller får. Men med det sagt är ju en självklarhet att man ska få lov att äta och dricka gott men nu vill jag att man ska få göra det utan dåligt samvete.

Det jag menar är att vi måste förstå att vissa människor borde banta för sin hälsas skull. Återinför lördagsgodis och börja träna regelbundet. Andra människor borde sluta banta och istället lära sig att älska hur man ser ut. För sanningen är den att många människor mår bättre av en mindre vikt men ännu fler mår sämre. Jakten efter idealvikten blir hårdare och hårdare och vikten man vill nå blir lägre och lägre.
Så sluta hela banta eller inte banta snacket och börja prata om det schyssta in någons ben, eller det fina i någons lite runda mage och det härliga i någons stora kinder. För de som verkligen måste banta tillhör inte vanligheten.
Det är människor med en ätstörning och inte vanliga tjejer som börjar få mage runt 30 sträcket.

Bästa:
Jag har fått en inbjudan till Spotify och det är så jäkla bra!!!!

Sämsta:
Jag har fått en inbjudan till gynekologen och det är så jäkla sorgligt. Cellprov i livmodern och jag är andetag från ålderns höst.

Det finns människor i min närhet som räds åldrandet, som saknar blöta partynätter och okända one night stands. Människor som mår dåligt av tanken på att man måste bli nått, ta sig i kragen, klippa sig och skaffa det där jobbet. Killar som får armsvett om deras tjejer pratar barn och bröllop. Tjejer som snyftar i badrummet över hängiga bröst, breda höfter och celluiter.
Jag är tvärtom. Jag älskar att bli äldre, visare, säkrare. Åldrande för mig medför så många bra saker och har redan gett mig massa positivt. Nu ska jag berätta varför jag älskar att bli äldre.

När jag ser tillbaka på min barn- och ungdom ser jag skratt och lek men även otroligt mycket sorg och smärta. Jag var mobbad fram till gymnasiet. "Frida är en Belgian Blå - så fet att hon inte kan stå". Det skrek de i kör. Killarna i min klass. Viktor, Christoffer, Johan, John, Jakob. Det gjorde ont men det som gjorde mer ont var tjejerna i min klass som vände ryggen mot och slutade höra eller lärarna som klappade mig på kinden och sa att killarna var kära i mig. Jag frågade då min lärare om hon tyckte det var ok att jag skulle tolerera trakasserier bara för att en halv klass råkade vara kär i mig. Ja men Frida, du som är så mogen du kan ju försöka glömma det här nu, sa hon.
Här sitter jag år senare och fortfarande har jag inte glömt. Lika ont gör det inte som då men känslan av att vara borta från de där människorna är så skön.

Nu vill jag prata till alla er som dåligt. Hur dåligt ni än mår så kommer ni bli glada. Ni kanske rycker på axlarna nu, fnyser och tycker att jag är dum i huvudet. Men tro mig, alla ni okyssta tonåringar - ni kommer bli kyssta. Någon kommer titta på er och vara världens lyckligaste som får vara din. Alla ni ensamma och mobbade - ni kommer inte alltid vara ensamma. En dag kommer ni komma till en punkt när folk uppskattar dig och inte de som mobbar. Till alla ni som aldrig har varit klassens populäraste. Det gör inget, för om några år kommer ni stå framför spegeln, vicka på rumpan och veta att ni är fierce!

Fnyser ni fortfarande åt mig?

Jag var 1.68 lång och vägde 53 kilo. Jag var för fet. Jag ville bara bli smal så jag försökte sluta äta, provade kräka men inget funkade. För längst inne i mig så ville jag inte banta för någon annans skull. Det är samma idag. Fast skillnaden är att jag idag är 1.70 lång och väger 83 kilo och anser mig inte för fet.
Jag var 14 år och kände en sån sorg i mitt hjärta att allt jag kunde göra var att skära mig. Ingen annan metod kunde lätta mig så bra, trodde jag. Det var så dumt och idag gör mig hjärta ont när jag tänker på lilla Frida som gjorde sig själv så illa.
När jag var 19 år blev jag äntligen populär. Men tyvärr i fel kretsar, med fel killar och tjejer och fel värderingar. Jag var nu nästan vuxen och min självkänsla var körd i botten. Jag gick ut hela tiden, drack mängder sprit och träffade massvis med killar. Killar som sket i mig och behandlade mig som skit, när allt jag bara vill var att någon skulle hålla mina kinder mellan sina händer och vara kär i mig. Istället slutade jag som en hjärtekrossad alkolist.

Vet ni vad jag gjorde? Jag körde mig själv ner i botten och sen stog jag framför ett vägskäl. Fortsätt med detta destruktiva leverne där jag sårade alla runt mig eller bli vuxen. Jag valde vuxen. Jag började gå i terapi, jobbade med min självkänsla men framförallt så slutade jag dricka. Den 1 januari detta år firade jag 1,5 år som nykter alkolist. Och huruvida jag ska kallas nykter alkolist eller bara nykterist får bli ett annat inlägg.

Men vet ni? Idag är jag lycklig. Bra jävla lycklig! Och tänk om jag hade kunnat hålla den lilla Frida mot mitt bröst, kyssa mina kinder och säga "Frida, en dag kommer du ha allt du drömt om". Då hade jag inte haft så mycket smärta men jag hade heller inte varit den jag är idag.

När vi flög hem till Stockholm häromdagen var det en tjej på vårt flyg. Hon såg ut som en prinsessa.
Hon hade en grå cape med stora fladdrande armar med pälsbeklädda muddar. En stor pälskrage hade hon med.
Sitt långa blonda hår hade hon i en sån där perfekt slarvig knut som man alltid vill ha men aldrig får till.
Hon reste inte själv, nej hon reste med sin katt. Jag hatar katter men till och med den här katten var den finaste jag sett.

Nu drömmer jag om långt hår som jag kan få upp i den där perfekta knuten som alla vill ha men ingen får till.
Utom hon, prinsessan på planet.