Little peaché

Jag berättade ju att jag var med i en minimarket grej häromdagen.
Jag ingår i en referensgrupp och nu ska jag berätta lite om denna referensgrupp.

Jag var den enda av 10 tjejer som inte var i stlk 36 och allra först kände jag mig träffad, klumpig, fet, ledsen och arg.
Men ganska snart byttes denna offer känsla ut mot en annan mäktig känsla.
Jag var ju där för att göra en skillnad. Jag var ju där för att prata om vad kurviga tjejer känner sig snygga i eller obekvämliga i. Vilka material som smickrar en kurvig kropp osv.

För första gången i mitt liv, förutom i bloggen, hade jag en möjlighet till makt. En möjlighet att försöka ändra det galna kroppsidealet vi har idag. En möjlighet att armbåga mig fram i modebranschen. För om alla dessa smala tjejer kommer dit så ska fanta mig jag också dit.

Äntligen fick jag en möjlighet att ge kurviga tjejer ett ansikte i modebranschen.

Här är en annan fierce kurvig tjej som ger kurviga tjejer ett ansikte i modebranschen.

... göra den här listan. Magicmirror gav mig idén.

20 saker om mig som ni inte vet om mig. (Men som David berättar om)
 
1) Hennes favoritplagg är mjukisbyxor
2) Hon har sökt Idol en gång. OBS! kom inte med eftersom jag inte vann!
3) Älskar att kolla TV
4) Lyssnar gärna på ballader (ju smörigare desto bättre)
5) Hon rakar sig sällan på benen och under armarna
6) Kurrar som en duva när hon trivs
7) Har ofta ett sug efter något sött
8) Har dansat balett
9) Tycker inte om någon vuxenmat
10) Putar med läpparna och ser bister ut när hon dansar
11) Hon har på sig plagg som gärna har axelvaddar och djurmönster
12) Hon ogillar folks dåliga civilkurage
13) Hon är som sötast när hon precis har vaknat och knappt kan öppna ögonen
14) Hon är tråkigast när hon "bara ska kolla några bloggar snabbt" mitt i en film
15) Om 10 år är hon en bad ass advokat, fortfarande en fantastisk kvinna, förhoppningsvis min fru och mamma till mina barn
16) Tycker sina egna fisar är lika roliga som en femåring
17) Är lite nervös när man ska resa någonstans
18) Hon är otroligt modig
19) Står alltid upp för sig själv såväl som för andra
20) Har bestigit Ayers Rock

Lars Leijonborg (Fp) tycker det är slöseri med tid och skattepengar att låta grovt kriminella studera på högskola och univseristet. Därför har han gett uppdrag till Högskoleverket att utreda hur dessa kriminella kan stoppas innan det påbörjat utbildningen. Leijonborg menar på att kriminella ändå kommer möta ett tvärstopp när det blir dags att söka jobb. Må hända blir det så. Måhända vill ingen anställa en dömd mördare, våldtäktsman eller rånare.

Men jag tror detta är mycket farligt. Att staten sätter sig på en del av befolkningen och förbjuder dem att hämta information och att lära sig något är farligt. Ännu värre är att en dömd mördare är efter sitt fängelsestraff en man utan skuld. Om staten förbjuder honom att studera på grund av sitt förflutna är det också staten som säger "du kommer aldrig mer bli skuldfri och förlåten". Att ingen vill anställa en gammal våldtäktsman bryr jag mig inte om. Arbetsgivare har rätt att anställa vem de vill och bedriva sin verksamhet som de vill. Men jag blir arg och orolig när staten vill ha moraliserande lagstiftning. När staten pekar ut en grupp och säger, ni är mindre värda, ni är ovärdiga en utbildning.

För kanske, bara kanske, kommer en universitetsutbildning vara startskottet för ett nytt sätt att leva för denna forna kriminella person. Varför vill staten fortsätta ha samhällets outcasts nere i gatubrunnen? Varför håller man de nere i brunnens smutsiga vatten när de självmant försöker skaffa sig en utbildning, resa sig, komma bort från det som en gång var.

Nej Leijonborg, detta är ett farligt lagförslag och jag är rädd att segregering kommer bli större, klimatet hårdare och klyftorna vidare.

Jag har väldigt svårt för religion. Begreppet där man tror på en Gud och man har sina heliga texter. Texter som många, självfallet inte alla, gömmer sig bakom.

Barn dör i explosioner i guds namn.
Unga flickor med svenska pojkvänner mördas i Sverige i guds namn.
Kristna pekar ut homosexuella som "en cancersvulst på samhället".
Flickors blygdläppar och klitoris skärs av, av rostiga rakblad i Guds namn.
Listan kan göras lång.

Jag kan tycka att religion är skenheligt så in i norden. I glada lag trallas det om hur vi ska behandla vår näste som vi själva vill bli behandlade. Dagens unga kristna plockar ut godbitarna ur bilbeln och väljer att inte beröra ämnen som att kristendomen förnekar homosexuella. För det är helt okej att prata om att Gud skapade jorden på 7 härliga dagar och att då vara, i viss form, bokstavstrogen men när frågan om bögar och flator kommer på tapeten ja då är man helt plötsligt inte bokstavstrogen längre. Jag gillar inte godbits-plockare. Det känns väldigt vända kappan efter vinden-aktigt.

Det känns bra ironiskt att Guds man, biskopen Richard Williamson, förnekar förintelsen. Och om judarna mot förmodan faktiskt dog så var det iallafall inte i några gaskammrar säger han.  Alla är inte perfekta säger ni? Nej men att vara biskop, präst you name it, är ett yrke. I mina yrken idag måste jag följa vissa regler. Jag får inte stjäla, jag har tystnadsplikt, jag måste vara klädd på ett visst sätt osv. Kan man inte ställa krav på dessa religiösa yrkesmän då? För om vanliga svenska män måste vissa upp sitt belastningsregister när de söker anställning på dagis så kan man väl fråga detsamma av en religiös yrkesman. För vissa har en försmak för unga pojkar och deras nakna kroppar.

Religion känns utdaterat, torrt och lite illaluktande. En solkig skärm som är bra att gömma sig bakom. Ett raspigt skitpapper att torka sig i rumpan med.

Men visst, tro på "något" kan man ju alltid göra. Vi bor ju i Sverige.

Igår var jag och tränade. Jag kände hur svetten lackade, hur jag klarade några armhävningar fler än förra gången och framförallt så kände jag känslan av hur härligt det är att ta hand om sin kropp. Att göra den rörligare och smidigare.

Idag har varit en heldag med plugg. Nu är jag äntligen hemma och förbereder middag till David och mig.

Det har hänt några skojsiga saker. Jag fick jobbet som jag sökte hos Stockholm city polis. Känns så himla spännande. När min handledare ringde och sa att de snart ska presentera mig mitt första "case" kändes det lite CSI över det hela.
Imorrn ska jag till riksdagen och träffa mina föräldrars vän som jobbar där. Det är väldigt bra för just nu läser jag statsrätt och det är ju precis det som hennes jobb handlar om.

Jag känner mig så positiv och sprudlande just nu! Det är en himla fin och mysig känsla. Jag tror dagens vårsol spelar en roll i det hela.

Idag har jag och David varit sambos i hela 1 år. Här kommer historien om oss.

I sen augusti hade min granne en avskedsfest. Jag var bjuden men tänkte inte gå eftersom jag varken kände henne särskilt bra och ingen på festen. Men fredagkvällen var hemskt tråkig och jag var rastlös så jag drog upp det smutsiga håret i en tofs, drog på mig en tjocktröja och gick ner 23 trappsteg för att påbörja min största kärlekshistoria.
Festen var tråkig, människorna pinn-stela och ingen pratade med mig. I ren desperation grabbade jag tag i en jättelång kille och sa "Gud vad du är lång". Han tittade på mig som om jag var helmongo, men vi snackade lite och han presenterade sig vän för mig. Hans vän hette David och det enda jag kunde tänka på var att ingen människa någonsin haft så bruna ögon som denna David.
I timmar pratade vi och dansade till techno och electronica. Vid en sen timme var det dags för mig att gå upp igen till mig och efter tre hej då kramar på David låg jag tillslut i min säng. Där låg jag och tänkte på killen där nere. En riktigt speciell en! Det enda tråkiga var att han bodde i Norge.

Vi skrev några gånger till varandra på facebook men det rann ut i sanden då David inte svarade på mitt senaste skickade meddelande. Jag la ner tanken på honom och var faktiskt lite ledsen. Efter några månader kom ett mail från honom. Han var nu hemma i Sverige i några dagar och undrade om vi skulle träffas innan han åkte på sin 3 månaders resa i Sydamerika.
Vi träffades varje dag i en vecka och jag föll som en fura. När dagen kom då David skulle åka vinkade jag av honom i tåget och lovade honom och mig själv att jag skulle vänta på honom. Jag var så kär men samtidigt verkade det så meningslöst. Vi kände ju inte varandra och hur skulle vi kunna hålla igång ett dejtande på distans som aldrig ens hann bli dejtande på plats.
Men jag skickade ett mail om dagen och David ringde på Skype. Ibland pratade vi i 8 timmars non-stop och vi slutade aldrig ha samtalsämnen att prata om. Och jag dagdrömde. Jag drömde om hur allt skulle bli när han var tillbaka.

En morgon var det bara 11 dagar kvar tills hans skulle komma hem. Jag vaknde av att någon knackade på min lägenhetsdörr. Yrvaken och lack för att någon väckte mig stapplade jag upp i en urtvättad t-shirt, håret på sne och sminket på kinden och slängde upp dörren med ett "JA!?". Då vände sig en man om, drog ner sin hoodie och där stod han. Min prins, min kärlek, mitt allt. Den dagen flyttade han in och han har aldrig flyttat ut.
Nu har vi tillochmed flyttat till Stockholm ihop och ska köpa en ny och dyr (för vår studentekonomi) soffa ihop.

Ett alldeles fantastiskt år. Men inget förhållande är smärtfritt och samboskap kan slita på en relation. Ibland är jag arg som ett bi och fräser och gormar på honom. Ibland tycker jag att han är den tråkigaste på denna jorden. Ibland känner jag mig som hans morsa och tänker att gudar är han verkligen rätt för mig. Men det räcker med en tanke på allt vi gått igenom, att vår kärlek lever trots alla motgångar i början, att vi ställer upp för varandra i ur och skur och att vi alltid alltid är på varandras sida. Den enda tanken blåser bort all ilska, tvivel och surhet som kan förpesta en sambovardag.

365 dagar upp och ner men detta är min största kärlekshistoria.

Få saker retar upp mig så till den milda grad som det Blondinbella skriver om, nämligen att hennes kille har åsikter om hennes hår på benen och hon accepterar det. Idag är det så jäkla vanligt att killar tar för givet att tjejer ska vara lena som bebisar (på mer än benen som vi så väl vet), fina i håret, lukta gott osv. De här killarna vill jag bara ge en fet jävla örfil rätt över kinden. För det konstiga är att dessa killar på fullaste allvar kan kräva att en tjej ska se ut som ditten eller datten men själva kan de lukta både svett, ha hår på pungen och rapa. Och visst killar, om ni vill göra det så gör det men se då till att ni aldrig ställer krav på hur er tjej ska eller inte ska bete sig eller se ut.

Det som är ännu sorgligare är att så många tjejer köper det här. Även jag. När jag blev ihop med David sa jag en gång "oj vad jag har hår på benen" och han tittade inte ens utan ryckte på axlarna och sa "jaha" och gick sen ut i köket. Kvar satt jag snopen och förundrad. Sen visade jag en finne, en bristning, en nerbiten nagel och han ryckte fortfarande på axlarna.

En gång träffade jag en kille. Vi var hemma hos honom och helt plötsligt avbryter han vårt mys och säger "vad är det där" och pekade på lite stubb på benen. "Ja du ditt cp, det är hår" sa jag. Sen trodde jag det hela var över men då sa han vara "Du, jag är ledsen men jag kan inte göra det här. Vi får träffas en annan gång." Jag bara gapade. "Ja okej då..det kan väl gå för den här gången" sa han. Jag tog mitt pick och pack och gick och lovade mig själv att aldrig mer låta en kille prata om min kropp på det där sättet.

För det är ju helt sjukt att något som är så naturligt som hår är något som jag inte får ha. Vadå, ska jag hugga av en arm sen bara för att den må vara naturlig men är ack så "ofräsch".

Fuck you Nils, och fuck you alla jävla killar som inte bara kan behandla er kvinna som en drottning. För man är inte mindre en drottning om man har lena ben som en Venus breeze reklam eller håriga mjuka apaben. Ba så ni vet!

Tidigare berättade jag om hur jag nu ser ljusare på mig själv efter en deppig tid. Anledningen till att jag är gladare är för att jag tvingar mig att vara det. Jag har dragit ner mig själv, ömkat mig själv och fyllt mig och min tid med negativa känslor. Jag har hela tiden sagt till mig själv att jag inte är bra som jag är, inte är snygg och att jag är dum.
Detta är inget jag sagt till mig själv dagligen men när stunder känts jobbiga så har jag gett vika för tvekan och självförakt istället för att kämpa emot med mod och positiv styrka.

Nu är jag trött på hela det här ledsamma levernet och har bestämt mig för att bli glad, stark och inte så jädrans känslig.
Idag kom mina tentaresultat och på den hiskeligt svåra tentan fick jag ett poäng från mellanbetyget, alltså blev det ett B (godkänt). Den gamla Frida hade nu blivit negativ och gnällt över hur dum jag är som inte fick alla rätt. Den nya Frida ser detta tentaresultat som något att vara stolt över. Dels att jag klarade en så svår tenta och dels att mitt resultat går åt rätt riktning.
På den andra tentan fick jag underkänt. Ett poäng från godkänt. Arg är jag för att jag måste göra omtenta, ledsen är jag för att jag är så dum och besviken är jag för att jag ju tyckte tentan var så lätt. Den gamla Frida hade nu gråtit och skämts och straffat mig själv för att jag inte gjorde bättre ifrån mig. Men den nya Frida hoppar upp i sadeln, sätter sig med skolböckerna (efter att top model kanada är slut) och pluggar järnet för att klämma ett Ba (väl godkänt).

Det jag menar är att det är ju solklart att mina resultat inte är så bra när det enda jag sänder ut är att jag inte ska klara det. Jag intalar mig själv hur svårt det är, hur dum jag är, hur mycket bättre alla andra är och att jag inte kommer klara det. Självklart klarar man ju inte det då. Nu ska jag läsa och intala mig själv att det är roligt men framförallt att jag kommer klara det. Jag ska klara det! För att jag vill! Och...för att det ska bli kul!

Den forna Frida är blott en skugga!

Igår var jag och David på Stockholms möbelmässa. WOW!
Om man var rik och hade ett stort hem så hade man kunnat ha de mest utsökta möblerna.
Men efter flera timmars gående upp och ner längs gångar höll jag på att dö av fotont.

Då sa David "kom vi går på vernissage". "Är det långt" frågade jag.
Då David sa att det minsann inte var långt och gå bestämde jag mig för att följa med.
Sen gick vi halva jäkla Stockholm runt, jag i klackskor som var dyblöta och endast en skinnjacka och frös som en hund gjorde jag. Jag var arg som ett bi!
Vernissagen handlade ironiskt nog om att hitta sitt livs kärlek.
Jag var mest sur och tyckte David var min livs fiende.
Men när jag äntligen fick komma hem, till värme, te och fotmassage blev jag glad igen.

Om några dagar har jag och David var sambos i ett år.
Men det får bli ett annat inlägg.

Outfitbild kommer senare

Min dag idag kommer att gå i ett.
* Först har jag skola - föreläsning i medborgarskap här i Sverige
* Sen ska jag plugga nån timme innan det bär av till en arbetsintervju hos polisen. Ansöker om att volontärjobba på något som heter "Stödcentrum för unga brottsoffer och vittnen".
* Sen ska jag till Sats att svettas. "Träna muskel". Åh det känns grymt skönt att träna faktiskt och även om det är svårt att ta sig dit så är det så jäkla värt det när man är klar.