Little peaché

Äger...
(x) Mascara över 100 kr
(x) En plattång
(x) En locktång
(x) Designparfym
(x) Foundation över 200 kr
(x) Ögonfransböjare
( ) Olika borttagningsmedel
( ) Speciell hårbalsam i en sprayflaska
(x) Läppglans över 100 kr
(x) Hårinpackning
( ) Bodybutter
(x) Bodylotion
(x) Parfym över 300 kr
Summa = 10

Du ...
( ) Använder locktång/plattång varje dag
(x) Använder foundation varje dag
(x) Använder mascara varje dag
(x) Använder kajal varje dag
(x) Använder läppglans varje dag
( ) Använder bodybutter varje dag
( ) Använder bodylotion varje dag
(x) Använder ansiktsrengöring varje dag
( ) Använder hårinpackning varje dag
(x) Använder hårspray varje dag
(x) Tränar på gym
( ) Klipper dig varannan/varje månad
Summa = 7

Du har...
(x) Tonat håret
(x) Färgat håret (slingor)
( ) Hårförlängning
( ) Piercat dig
(x) Tatuerat dig
(x) Tagit hål i öronen
Summa = 4

 Totalt: 21

0-10 Den naturliga naturligaste tjejen.
10-15 Konstgjord behandlad blomma.
15-20 Kanariefågel i nordisk miljö.
20- 25 Du är en fryst jordgubbe.
25-30 Barbiedocka. Bara plast. 2

Jahapp, då vet jag det!

Ibland är det viktigt att fråga sig saker. Oftast i ämnen som är centrala i ens liv!

Varför pluggar jag juridik och vart vill jag att det ska leda?
När jag var tio år gammal gick "Emma åklagare" på tv4 och då sa jag till min mor "sån ska jag bli".
Det känns fortfarande intressant men i takt med att åren gått har mitt val mer och mer lutat åt domar hållet.
Det hade varit fantastiskt att hålla på med brott och straff i Högsta Domstolen. Jag är den enda i min klass som vill syssla med våldtäkt, mord, incest, grova väldtäkter, hatbrott, hedersmord, kidnappningar och allt annt brutalt, blodigt och rått.
Det tycker många verkar konstigt men det är faktiskt ganska enkelt. Jag har alltid varit otroligt intresserad av människans psyke. Varför blir man schizofren? Vad är det som gör att någon är en våldtäktsman? Hur tänker en massmördare? Vad rör sig i en pedofils huvud? Tur är det väl att någon vill hålla på med dessa skräckvarianter, för även de måste ju prövas fair and square i rätten.
Jag älskar även tanken på att en domare i Högsta Domstolen är lite av en detektiv. Man ska jämföra med andra domar, leta pragrafer i lagboken, analysera och hela tiden ligga ett steg före.
Sen är jag en otrolig princip människa. På gott och ont. Det kan nog reta gallfeber på min stackars kille när jag kommer med mitt standard argument. "Det är en principsak Daaaaaaaaavid".
Men om betygen inte blir de som krävs för att bli domare har jag en plan B. Min andra dag på juridikutbildningen träffade vi olika slags jurister, en av dem var försvarare. Och han gjorde verkligen ett starkt intryck hos mig. Han försvarar alltså den åtalade. "Vem vill försvara en pedofil?", kanske ni frågar er. Men jag ser det som att man försvarar inte brottet utan individen. Alla ska få ha möjligheten att få en rättvis prövning. För det finns oskyldiga som döms för brott de alltså inte gjort, alltså här i Sverige. Och det tycker jag är skamligt.

Jag läser alltså juridik för att jag vill visa att jag som kvinna ändå kan spela stor roll i den mansdominerade rättssalen. Men framförallt vill jag vara rättvisans soldat. Kanske corny, men för mig hemskt viktigt. Jag värnar om att alla ska ha samma utgångspunkt. vad man sen gör med den är upp till var och en. Men alla föds inte som dåliga människor, vissa bara gjorde fel val. Det är viktigt att komma ihåg.

Veckorevyns killexpert listar 10 saker som min kille gör när jag inte är hemma.
Jag frågade David om alla, och alla fick rungande nej!
Så mycket för deras killexpert!

* Får en porröverdos
* Headbangar till Guns' n Roses
* Äter naken
* Spelar rollspel
* Blir full och spelar gitarr
* Försöker flytta saker med tankekraft
* Gråter till Remember the Titans
* Har låtsasslagsmål
* Friterar saker
* Hittar på nya sporter

Antingen är denna killen tappad någonstans eller så råkar jag ha en utomjordisk annorlunda kille. En kille som lagar vanlig mat, som spelar instrument nykter, som gråter när han vill och som aldrig slåss.
Listor som dessa gör en mörkrädd! Ibland är det synd om karlar!

På tal om karlar vill jag slå ett slag för boken "Pittstim" som kommer handla om killar. Skrivna av killar som alla vill krossa heteronormen och typiska grabbiga ideal! Mycket bra initiativ!

Jag kom dit, fixad, glad och lite stirrig. Detta var ju för fanken mitt första röda mattan event. Men det roliga dalade snabbare och snabbare för att tillslut bli platt fall. Jag blev riktigt sjuk mitt i allt så vi gick hem direkt efter prisutdelningen.
Och väl hemma var jag så jäkla ledsen och kände mig så sjukt utanför. Men idag när jag läst inlägg hos bloggare som var där så är det liknande åsikter på många håll och kanter.
Ebba och hennes skittidning Veckorevyn sa "att detta är för er. För att ni är så bra, intelligenta, snygga, framgångsrika...bla bla bla". Ingen stans kände vi vanliga oss speciella. De coola bloggarna gick modevisning, fick priser, delade ut priser, fotograferades och intervjuades. Vi andra, vi fick inte vara speciella och känna oss utvalda som faktiskt gick på denna gala. Nej vi var en utfyllnad, som skulle skrika när alla självklara valen vann.
Vi gick in bakom en känd bloggare som alla fotografer ville fota. "Ska du fota alla", sa en vakt. "Nej bara de viktiga"
Och alla vi oviktiga som också stod på en lista för första gången krossades nog lite.

Under prisutdelningen glömdes ett pris, i min mening det viktigaste. Den mest orginella bloggen. Så när prisutdelningen var över började publiken skrika så hönshjärnan Ebba rafsade ihop sina papper och skrattade generrat och läste då upp de nominerade men glömde bort att säga UnderbaraClara. Fatta sicken miss! Fatta så krossande för Clara!

Det enda underbara var när en bloggläsare, Jessica, kom fram till mig till mig. Det kändes så fint och hon sa så fina saker att jag blev alldeles gråtig på tunnelbanan hem när jag tänkte på det. Jag så inte på henne som ett fan utan som min fina medmänniska. Tyvärr kände jag mig en aning tillintetgjord när jag pratade med vissa bloggare. Jag trodde de skulle bli gladare över komplimanger men istället fick jag en annan känsla.
Men det kan ju också vara min skalle som spökar.

Iallafall så var Hanna Fridén som himla fin och trevlig. Men tyvärr kände jag mig heldum där med. Jag ville bara vara snäll men istället kändes det som om man var ett dumt fan.

Nej, denna Blog Awards, var en klubb för inbördes beundran. Den var dålig och illa planerad. Det enda positivt är att jag fick mig en jävla anamma känsla och nu ska jag bli bäst. Bannemej! =)

När jag skriver om Blondinbella så skriver jag dels om henne och dels som henne som en symbol för det samhälle vi lever i idag. Tjejer antastas, våldtas, trakasseras och blir påhoppade och samhället pekar sin småfeta fingrar och säger "aja baja, du skulle allt hållt dig inom ramarna. Du bad om det din lilla slinka". Människor med lite vett i skallen skriker då i högan sky och säger  att ingen tjej får skylla sig själv. Men bara för att vissa tjejer sticker en i ögonen så börjar hela världen moralisera och menar på att jo men det var nog hennes eget fel, eller hennes föräldrars, eller hennes attityd eller så var det en PR-kupp. Men oavsett hur jävligt denna tös är så har ingen rätt att säga att det var hennes fel.
När jag påpekar det i min blogg får jag kommentarer som "jag trodde mer om dig än att du skulle hylla Blondinbella."
Det handlar inte om att jag hyllar henne, det handlar om att jag vet hur det kändes att vara ung tonåring och att var dag få höra att jag var fet, tjock och ful. Min klass hade en ramsa om dig: "Frida Belgian Blå, så fet att hon inte kan gå." Varje dag gick jag hem och grät och till slut så tittade jag på mig själv i spegeln och sa samma ramsa. Än idag, när jag har mina dåliga dagar, säger jag samma ramsa om mig själv.
Därför blir jag så arg att jag ser rött när folk tror att det är ok att säga till Blondinbella, eller vilken annan tjej som helst, att hon är dålig för den hon är.
Jag har alltid varit kaxig och ibland lite för obstinat men å andra sidan har jag alltid varit smart och snäll. Detta har gjort att folk antingen hatar mig eller älskar mig MEN oavsett vad man tycker om mig så ger det ingen rätt att säga att jag är så fet att jag lika gärna borde skjutas.
Blondinbella är kaxig och har ofta sagt respektlösa saker, saker som gjort mig upprörd med men jag skulle aldrig få för mig att tracka henne för den hon är. Om jag inte gillar henne kan jag sluta läsa hennes blogg, lyssna på henne i tv-program och inte bry mig om henne, lägga min energi på annat.
Självklart är jag medveten om att hon har en hel stab människor som jobbar för henne men faktum är ändå att hon är den som blir påhoppad, fysiskt och verbalt, och samtidigt försöker hålla huvudet högt. Och det gör henne till en stjärna, det gör att jag imponeras av henne för jag vet att hur mycket jag än kämpade så blev jag tillslut knäckt.
Tänk på att det var 10 stycken som mobbade mig och inte 100.000 stycken.

Jag hyllar inte Blondinbella för sakerna hon säger, jag hyllar henne för att oavsett vad man tycker om henne så höll hon huvudet högt tills nu. Nu är hon knäckt. Och jag vet precis hur det känns att vara knäckt. Det smärtar i varenda cell i kroppen. Och det smärtar i själen. Varför gör ni så hennes själ ska smärta? Varför kan man inte bara låta henne vara?

Och ni som är besvikna på mig för att jag ställer upp för mina medmänniskor, det får stå för er!

Carrie Bradshaw, flickan på tv som alla vill vara. Som alla tror de är. Flickan som har ett glammigt jobb, glammiga vänner, glammiga kläder och tonvis med skor. Flickan som har det där drömlivet vi alla önskar att vi kunde få ha.
Isabella Löwengrip, flickan i bloggen som alla vill hata. Som alla tror att de känner henne. Flickan som har ett glammigt jobb, glammiga vänner, glammiga kläder och tonvis med skor. Flickan som har det där drömlivet som många älskar att hacka på.
Såfort jag skriver om Blondinbella har jag alltid någon läsare som börjar tjafsa. "Åh jag är så glad att hon är borta, med alla sina ytligheter". Men för att tala klarspråk: "Vad fan vet vi om henne egentligen?". Vem har sett henne gråta, vem har sett henne skratta, vem har hört henne prata med sina bästisar och vem har egentligen umgåtts med henne.

Hon är för i helvete 17 år! 17 år! När jag var 17 år var jag inte så trevlig heller. När jag var 17, 18, 19 och 20 var jag egocentrisk, deprimerad, ytlig, självcentrerad och jävligt förvirrad. Som alla ungdomar är. Man är förvirrad. Försök då var så förvirrad samtidigt som du driver företag, går i skolan, har en relation, har vänner, har en familj, representerar ditt varumärke och blir baktalad av media och hatad av anonyma patetiska läsare. TÄNK DET!

Alla som skriver så mycket skit om alla andra människor har rent för mycket tid över. Och tyvärr spenderas inte en enda minut av den tiden på att försöka se bakom ytan. Försöka förstå andra människor.

Jag är inte guds bästa barn alla dagar men jag är större än att jag hackar på någon i min lillasysters ålder.
För vad det egentligen handlar om är att alla vill vara Carrie för hon finns inte på riktigt. Det är okej att sukta efter hennes livsstil. Men det är inte ok att vilja vara Blondinbella för hon finns på riktigt och att erkänna att man vill ha en 17-årings liv genererar avundsjuka.

Avundsjuka som gör att man kan tar sig friheten att kalla folk saker. Men alla ni idioter som skriver skit om andra till mig, till andra bloggare och till bloggaren i fråga, jag skulle vilja se er gå fram till Blondinbella och säga att hon är ytlig.
Hon hade välartikulerat och artigt satt er på plats igen. På ett sätt som bara en stjärna kan!

Jag köpte massa modetidningar när jag var i London.
De är billiga, tjockare och ser så lyxiga ut.
Tyvärr känner jag mig lite besviken. Mycket av tidningen är många sidor med reklam, många sidor med prat om skönhet, många sidor med prat om träning, mat, vikt osv. När jag sitter och bläddrar igenom artiklar om hur man tonar sin kropp som Gwyneth Paltrow, lyckas bränna 17% mer fett innan ett träningspass, hur en psykolog ska hjälpa en ätstörd tjej, hur par bråkar om att hon tränar för mycket och han äter godis för mycket så känner jag en enorm lättnad.
Jag känner en lättnad över att inte ha dåligt samvete för att jag äter kaka när jag fikar. Jag känner mig lycklig över att inte längre lägga tid, ork och energi på att gråta över min vikt, oroa mig över min kropp och ha ångest för att jag "inte är perfekt".
När jag nu äntligen sätter mig ner och tänker på hur lättad jag känner mig kan jag också börja reflektera.
Reflektera över all tid jag nu kan lägga på annat, all ork jag har över och all energi som kan användas positivt.

Tänka sig! Folk idag säger att det är all media som får oss att må dåligt över våra kroppar, att det är tidningar, tv och serier som promotar ett sjukt kroppsideal. Men kanske det är vi som låter oss må dåligt och kanske det är vi som är dåliga på att läsa mellan raderna. Vi vet att ytterst få människor är ultrasmala av sin natur men ändå låter vi oss gå på det om och om igen att alla kändisar föds med snabb matsmältning. Nästa gång du kollar på en smal kändis och tänker att din önskan är att få se ut sådär, tänk då på alla löpsedlar som just nu skriker ut följande citat från Carolina Gynning: "Jag äter ingenting!"

Var inte ledsen! Var glad över att du kommit till en punkt i livet där det är helt okej att inte se ut som alla andra. Och framförallt var glad att du slipper gå runt och vara hungrig för att du tror att det gör dig snyggare. Det gör dig inte snygg, bara...hungrig!