Little peaché

Jag har inte alltid haft bra självförtroende och det är för inte alls särskilt länge sedan som jag fick en bra självkänsla. Känslan av att just jag var värdelös har alltid funnits där och sparkat på mig som hårdast när jag redan ligger ner. Men åren gick, mitt humör och likaså min vikt pendlade markant. Men med tiden, och lite hjälp, lärde jag mig att bli just en sådan människa som jag ville vara. En snäll människa med bra moral och värderingar. Jag lärde mig också att vara stolt över att jag ser ut som jag gör, en attityd som ni läsare har märkt av. En läsare mailade mig igår och skrev att hennes liv förändrades lite den dagen hon började läsa denna bloggen. Mina ord fick henne att sträcka på ryggen och älska sig själv.

Igår var jag stolt men idag känner jag mig bara som en hycklare. En hycklare för idag sitter jag och gråter. Gråter över att jag har gått upp i vikt, gråter för att jag ger mig fanken på att varje måndag ska vara dagen jag gör något åt saken och sedan sabbar det på tisdagen, gråter för att jag inte längre kommer i mina kläder, gråter för att jag har fått en så stor putmage att jag nästan ser gravid ut.

Det värsta jag vet är tjejer som klagar på sitt utseende men inte gör något åt saken. Är man överviktig kan man äta rätt och börja träna. Med jag aktar mig alltid för att prata om smal och tjock för defintionen är i dessa tider så vag. Jag är varken fet eller tjock utan snarare mullig och rund. Men när Britney Spears plötsligt går upp till 65 kg och tidningarna säger att hon är tjock ja då blir jag med min nu 83 kg vansinnigt fet. Och tyvärr gör det ont. När ideealet är att vara smal och man inte är det, så kämpar man med en evig kamp. Man kämpar mot ett ideal, mot en norm och det kan bli jävligt tufft och jävligt ensamt.

Varför bantar du då inte kanske ni frågar mig! Jo, för att idag är jag ledsen men imorgon kanske jag återigen rycker på axlarna och älskar mig för den jag är. För man måste orka kämpa mot den här normen, man måste orka skammen man känner när man har svårt att stå emot godis, man måste orka kämpa mot tårarna som vill fram när ingen av jeansen expediten ger en passar och man måste kämpa emot ilskan när butikens snygga underkläder inte är lika snygga på en själv för man ser mest ut som en skär gris med volanger på.

Jag skriver inte detta för att jag vill bli tyckt synd om utan jag skriver det för så här är det för kvinnor som har storlek över liten medium. Vi får kämpa mot oss själva där hjärnan vill se ut som "alla andra" men hjärtat vill bara älska sig själv. Jag gråter inte för 83 kg. Jag gråter för att detta ynka problem har varit mitt största problem sen jag var 8 år gammal då min bästis var den smala och jag blev den tjocka. Sen dess har jag sett mig själv som den tjocka. Och om det inte är bra jävla sorligt så säg mig vad är!

Men imorgon är en ny dag och förhoppningsvis kan jag titta på mig själv med nya ögon och hoppas att det dröjer bra länge till tills nästa gång vår tids ideal spottar mig i ansiktet!